Typinflugen

Så kom så dagen som jag väntat på i drygt tio månader. Efter papperstrul, myndighetsstrul och en hel del grusade förhoppningar så kan jag nu notera att det står en kråka i min pilotloggbok.
Jag har under några veckor haft kontakt med flygläraren B i grannstaden som lovat att "typa in mig" på mitt flygplan. Syftet är att jag ska lära mig mer om mitt flygplan och att jag ska lära känna det både materiellt och flygmässigt.
Första förslaget på dag som stämde i våra almanackor så blåste det upp emot 30 knop. Inte läge alltså.
Men det andra försöket blev det andra maj. Vi skulle börja kl 10.00.
Jag sov rätt så bra den natten men visst har jag sovit bättre. Jag var på plats i god tid. Minst två timmar till godo. Drog ut kärran, provstartade och tankade. Det blev första gången som jag tankade min kärra och det var en ny sits att tanka en högvingad kärra. Men det gick bra med nyinköpt stege. Många detaljer blir det...
Sedan drog jag in kärran i hangaren igen eftersom det drog...rätt så kallt. Våren har gjort halt.
Väderläget var som segelflygarna brukar säga; labilt. Redan kl åtta så började moln byggas upp. Det här kan bli problem.
Kl nio så ringde B och sade att han var på gång, han skulle bara lämna färdplan och sedan starta med sin klubbs Ikarus.
Klubbkompisen P kom ut för att provköra sin paramotor men tyvärr så blåste det för mycket på höjd för att han skulle våra flyga. Vi drack kaffe och surrade istället.
Klockan blev nästan halv elva innan vi hörde; Pite radio Sigurd Erik....kommer in över fältet och korsar banan för landning. Mörka och stora moln täckte nu en stor del av himlen men på marken var det alldeles lugnt så struten hängde rakt ned.
När B landat och avslutat sin färdplan via telefon sa han skämtsamt; Jae, hur ska vi nu göra när det blåser så mycket...
Jag undrade då lite försynt om nederbörden som jag såg föll lite här och där men då menade B att det var bara skurar, rätt så små, och dit ska vi ju inte. OK, då kör vi...
Vi gick igenom vad som står i min flyghandbok och framförallt daglig tillsyn och så gjorde jag den med B tätt i hälarna.
Detta med att ha en person som ska kontrollera en har jag lite svårt för. För mig blir det lätt så att jag ska ha en felfinnare med mig och hos mig finns det verkligen fel att finna om man vill leta efter dem. Detta hade oroat mig och var en stor del av morgonens vånda och nervositet vilket resulterat i talrika toalettbesök.
Att då mötas av en vägledare som hela dagen hjälpte mig och gav mig råd och tips var en oerhörd lättnad. Här hade jag en erfaren kompis bredvid mig som hjälpte mig fram, som jag kunde fråga och som inspirerade mig hela vägen. Det kändes tryggt. Tack B!
Vi drog alltså ut kärran ur hangaren och satte oss in. B var nyfiken på kärran och ville veta det mesta och jag förklarade så gott jag kunde. Checklistan gicks igenom och vi taxade ut till start. Jag tog starten och B var med i rodren och hjälpte till lite. Det jag genast märkte var att det är 80 hk i denna motor samt att vi hade full last. Den kärra jag är van vid har 100hk och stiger bättre och lättar tidigare. Men upp kom vi snabbt ändå. Vi flög förbi ett stort regn/snöväder och sökte lite mer sol och mindre moln norrut upp mot Älvsbyn. B kände på kärran och jag gjorde några svängar och försökte lära mig hur mycket sidoroder tex som behövs. Och vi noterade att i vänstersväng behövs nästan motsidoroder och i högersväng så behöver man ansätta lite mer sidoroder.
Sedan var det dags för lågfartsövningar och vikning. Roligt men inte bekvämt kan väl den sammanfattas. Jag är van att VIE skakar rätt rejält innan hon tappar ena vingen lite grann. Gott om förvarning alltså. Men icke YVG. Hon skakar en till två gånger och sedan klipper hon direkt. Alltid till vänster konsekvent. På ett sätt är det bra. Hon varnar lite och sedan är det kört. Vi gjorde rätt så kraftiga manövrar och det känns väl inte helt bekvämt med att se mycket skog genom framrutan så att säga... Vi testade även när vikningen sker med ett, två och tre stegs klaff. Med tre steg så behöver man ha ett rejält högt nosläge men då kommer också vikningen tydligt och kraftigt till vänster.
När dessa moment var färdiga så beslöt vi att landa för att ta en kopp. På väg tillbaka till fältet så såg vi att ett kraftig oväder höll på att driva in över fältet och det såg ut som att det var en vägg med moln ända ned i backen. Jag gick in i högervarv för att inte behöva flyga in i molnet och gick in och landade bana 34. På finalen ser jag att struten står rakt ut i sidvind. Det blev en något kyttig inflygning där B landade mest så att säga.
Att dricka kaffe och surra i denna paus gjorde mig gott, lätt darrande på insidan. Jag är på gång och jag flyger mitt eget flygplan - jag kanske kommer att klara det här trots allt... och kärran verkar ju fungera!
Ovädret kom aldrig in över fältet och efter ett tag så sa B att nu kör vi några studsar.
Vinden hade vänt och vi taxade ut till start bara 16.
Sju landningar hann vi med innan B sa att nu får du träna själv. Detta pass bestod av vanliga inflygningar med lite olika klaffansättningar. Med tre steg så flyter kärran ut matkant på finalen om man har lite för hög fart vilket var ett rätt märklig känsla. Sedan gjorde vi två bedömningslandningar vilket alltid är nyttigt för att lära sig hur kärran flyger utan stöd av motor.
Oerhört stolt taxade jag in och kuperade motorn. Yes!
B fyllde i en del papper, skrev i min flygdagbok och tackade för sig och gick ut till sin Ikarus och drog iväg.
Säg dock den glädje som varar... När jag och P skulle dra in kärran så såg jag att det hade läckt ut en del olja på noshjulet. Vad är nu detta...? Vi drog i alla fall in kärran och skruvade bort noskåporna för att inspektera. Det verkar som att det är vid oljepumpen som läckaget finns.
Jaja... 10 steg framåt och ett bakåt. Jag får vara nöjd med min dag. Nu har jag ett problem att lösa och något att fundera över. Men först ska jag flyga min kärra och uppleva allt igen i mitt inre.